Jag tänkte ju somna i sällskap av McGee och NCIS-gänget igår kväll, men det blev det inget av. När jag nästan somnat ifrån det,  så tar missekatt ett skutt upp på TVn och byter kanal... så att jag inte kunde ändra tillbaks med fjärrkontrollen! Han fick som han ville; jag gick upp, stängde av TVn och somnade riktigt istället. Antar att han är trött på att ha på TV hela nätterna! Men ikväll får vi se vem som vinner kampen om NCIS!  

Hur kommer det sej att det är mycket enklare att sitta framför TVn med datorn i knät än att packa flyttlådor, när jag VET hur lite tid det är kvar? Det jag inte gör idag blir jag ju tvingad att göra någon av de närmaste dagarna, och det är inte roligare att städa någon annan dag. 

Just nu är det "Elizabeth, the golden age" på TV8. Elizabeth I av England är en person som jag är fascinerad av, ett otroligt livsöde. 

Andra som jag fascineras av är ungdomarna som vittnar om händelserna på Utöya. Att man kan vara med om så... fruktansvärda, i brist på bättre ord... händelser, och ändå kunna gå vidare - det ger lite hopp om mänskligheten, trots allt! Vad som än var tanken med det som hände där, så tror jag det haft rakt motsatt effekt på Norge och de politiskt aktiva ungdomarna. Jag hoppas de kan få ett någorlunda normalt liv så småningom, även om det är svårt att tänka sej att det skulle kunna vara möjligt. Jag läste vittnesmålen i tidningen idag, och förvånas över att de faktiskt kan skämta om saker som hänt dem. 

Likaväl som att den 11 september inte kommer att bli detsamma efter Twin Towers, så kommer 22 juli inte att bli detsamma efter Utöya. Hur många år kommer det att ta innan det bara blir händelser i historieböckerna, och inget man talar om eller tänker på ofta?